Nej tack

Nej det blev "Nej tack" till alla tre. På det allra trevligaste sättet jag kunde frammana. Det är rätt svårt att tacka nej tycker jag. Det är ju en rätt sårbar situation att fråga ifall någon vill "hitta på något", trots allt. Aldrig roligt att få ett nej heller. Men det är väl värre när någon försöker slingra sig ur det istället för att bara säga "Tack, men nej tack". Eller?

Vad göra?

Sen jag bestämde mig för att inte göra några dejtansträningar har naturligtvis förfrågningar stadigt strömmat in. Inte mindre än tre olika personer på lika många dagar har undrat om vi "ska hitta på något". Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. De är väl alla trevliga personer men jag vet ändå inte. Jag är nog mest intresserad av J men hon är ju borta tills efter jul någon gång. Så vad göra?
Ska jag säga ja till alla tre men göra klart för dem att jag inte är intresserad? Fast om jag blir intresserad då? Och så kommer J tillbaka? Kommer definitivt kolla läget med henne då.

Äh, fy fan vad jag hatar sånt här. Jag har ju ingen aning om J och jag någonsin kommer bli något. Lika lite som jag vet att jag och någon annan kommer bli något. Big fat Nej till alla? Ja till alla? Ja till en?

Vad ska jag göra? Någon?

Det lugnar ner sig

Tog en soft helg helt utan kontakt med omvärlden om man inte räknar några snabba besök till den lokala ICA-butiken. För första gången på ett bra tag kände jag inget panikbehov av att behöva gå ut. Inget behov av att träffa folk. Ingen panik över att vara ensam. Jag värdesatte min ensamhetstid något enormt förut. Det var och är så oerhört skönt att bara kunna slappna av med en bok eller till och med bara slötitta på tv. Kanske gå på en promenad med kameran. Fota lite.

Efter det tog slut med A ville jag inte vara ensam alls. För mycket tankar och känslor som propsade på uppmärksamhet. Jag sköt undan dem med alkohol och distraherade mig själv med vänner och dejter. Det är ett värdelöst sätt att hantera det på. Bara beslutet att ta det lugnt och skita i dejtandet ett tag gjorde att jag slappnade av. Pressen släppte.

Nu ska jag fokusera på att göra om i lägenheten tänkte jag. Måla väggar. Tapetsera. Fixa lite tavlor. Köpa de där skåpen jag skjutit på i evigheter.

Har inte mått så bra under en tid. Det känns bättre nu.

Jag grämer mig lite över mitt otroliga oflyt senaste tiden. Man borde väl försöka släppa sånt men nu har det ju nått en nivå som bara är löjlig. Nåväl.

B är officiellt no more, Stalker-M har äntligen helt försvunnit (även om jag fortfarande har lite dåligt samvete) , en annan M lurar i skuggorna och J drar söderut i ett par månader. (J är då den sjukt intressanta, roliga, snygga) .
Kanske borde njuta av singellivet istället, så länge det varar.

Story of my life

Jag har ju gått på några dejter och har några planerade. Det har varit ganska varierande upplevelser. En del bra, en del ok och vissa bara rakt ut sagt fruktansvärda. Ingen har varit exceptionell. Ja, med undantag för S då kanske men vi släpper det.

Nu har jag då träffat en person som verkligen är utanför det vanliga. Sjukt intressant, grymt rolig, musikalisk, kan stava (bara en sån sak) och ser till på köpet bra ut. Jag märker att jag lyssnar på varenda ord hon har att säga istället för att sitta och artighetsbabbla. Är inte det ett recept för success så vet inte jag.

Ja, självklart är det för bra för att vara sant. Hon ska utomlands och jobba i två månader. Om några dagar. Folk har gift sig och skiljt sig på kortare tid.

Är det inte typiskt?

Stalkers

Undrar om jag ustrålar något speciellt som drar till sig allehanda psykfall och annat löst folk. Det verkar som att de hittar mig oavsett vad jag gör och sen är de omöjliga att bli av med. Jag menar förstås psykfall av stalkertypen. Att vara lite vriden är väl ibland rätt charmigt men när det manifesterar sig i ett oändligt antal meddelanden på msn eller helt fucked-up sms mitt i nätterna slutar det ju vara charmigt rätt fort.

För tredje gången på kort tid har någon galning hittat mig på Spraydate och satt igång en ström av meddelanden som jag inte ens hinner radera i takten de kommer in. Första meddelandet började med "Hej, tycker du verkar intressant" och så vidare som jag inte svarade på för jag tyckte inte detsamma. Sedan har de bara fortsatt att ramla in. Efter att inte ha svarat på det trettionde meddelandet kommer följande:

"Jag har extra bilder på mig som du kan få! Snälla svara!"

Jag vet inte om jag ska tycka det är otäckt eller bara tragiskt. Jag menar, jag är verkligen inte någon exceptionell person på något sätt. Skulle inte klassas som supersnygg eller übersexig utan mer som en hyfsat normal människa. Alltså vissa tycker jag ser bra ut och andra inte och vissa tycker jag har en najs personlighet och andra verkligen inte. Det är ju så det är liksom så jag fattar inte hur det kommer sig att jag råkar ut för sånt här. Det finns så många andra som är snyggare eller whatever att stalka så vad är det som händer egentligen?

Jag är väl kanske en ordnazist.

Jag har oerhört svårt för folk som avslutar alla meningar med mer än en punkt när de skriver. Det är jobbigt att läsa och ger ett deppat intryck speciellt när vi snackar om mail eller msn. Om någon jag känner börjar med att skriva "Hej..." frågar jag direkt om något hänt. Så när jag pratar med någon ny på msn eller annan skriven kommunikation och de skriver på det sättet tolkar jag det som att de är deppade hela tiden. Det är påfrestande.

Kan vi inte alla bara komma överens om att man alltid använder en punkt, ett frågetecken eller ett utropstecken när vi avslutar våra meningar? En av dem. Inte flera av samma. Det är väldigt sällan man behöver fler. Typ, nästan aldrig. Och kombinera för guds skull inte punkt med något annat.

Ja, sånt gör mig illa till mods. Kalla det en hang-up.

Reading rocks

Näe jag skippar nog någon eventuellt fortsättning med B. Känns det onaturligt nu lär det väl inte kännas bättre senare. Det ska liksom flyta på från början tycker jag.

Jag beställde ett gäng böcker förra veckan och fick nyss meddelande om att de finnas att hämta vid mitt lokala utlämningsställe. Så nu ska jag skippa Spraydate och alla dårar där för ett tag och läsa på kvällarna istället. Spraydate var nog ingenting för mig i vilket fall. Jag föredrar nog att träffa folk på det "vanliga" sättet ändå.

Taskig

M verkar ha fattat till slut. Har inte fått några nya meddelanden på ett par dagar. Jag har lite dåligt samvete. Visst, hon gav en hel del stalker-vibbar men jag har svårt för att vara taskig. Jag kunde säkert hanterat det bättre genom att snacka med henne och det hade varit den schyssta grejen att göra men jag pallade inte att ta "snacket" med någon som beter sig på det sättet innan vi ens lärt känna varann. Likt förbannat känner jag mig ganska usel. Det är ju inte så trevligt att ignorera folk och jag skulle nog bli rätt sur om någon gjorde det mot mig.

Det lär väl slå tillbaka på mig om karma nu existerar. Big time.

Några snabba tankar

Jag vet inte. Jag vacklar lite fram och tillbaka med B. Hon är schysst. Rolig. En bra människa liksom. Jag var väl inte helt oberörd efter fredagen. Dagen efter var jag lite bakis och började tvivla. Undrade om det kanske bara var alkoholen som hade talat. Idag är jag inte bakis och jag upptäcker med jämna mellanrum att jag sitter och tänker på henne. Vet inte hur man ska tolka det egentligen.

Häromdagen blev jag dessutom utbjuden på mera vin av någon vi kan kalla J. Jag tänker inte stänga några dörrar så out I go. Hon verkar också cool.

Det här med att dejta flera samtidigt har väl aldrig riktigt varit min grej om jag ska vara ärlig. Brukar hitta någon som verkar vara en person jag kan gilla och sedan se om det funkar. Att dejta flera samtidigt har aldrig slutat väl. Inte för mig i allafall. Å andra sidan tänker jag: - Tänk om den jag tackar nej till är den som verkligen har potential? Skulle ju vara förjävligt att inse det när det är försent.

Nu blir det så här.

Skippar det

Det som kändes bra med en massa alkohol känns mer tveksamt idag. Nä, det där var nog inget för mig ändå.
Moving on.

Tror det går bra

Ja ta mig fan.

På dejt med B

Det känns bra

I'm off

Nu drar jag iväg och träffar B. Självklart sen som vanligt.

Ledighet

I förbifarten fick jag reda på att jag är ledig imorgon. Tack för att ni talar om sånt i tid fuckers.
Vad gör man med en ledig fredag? En oväntat ledig fredag till på köpet. Ska nog sova.

Låt mig vara ifred?

M ger sig inte. Hon skickar offline-meddelanden på MSN där hon frågar om vi ska träffas snart. Alltså, what the fuck? Låt mig vara offline ifred? Det är ju bara en jävla tur att hon inte har mitt telefonnummer, då hade jag väl inte haft en sekund för mig själv.

Vet inte vad ni(du? Jag menar min läsare.) tycker men när någon liksom inte kan slappna av utan måste konstant försöka kontakta en på olika sätt (Mail, MSN, offline-meddelanden) så blir det ju rakt motsatt effekt. Jag drar i allafall. Får nästan lite stalkervibbar. Sen hör det ju till saken att jag aldrig var intresserad av henne. Men hon snackar om hur vi skulle passa OM vi var tillsammans och bla bla bla. Tycker inte jag visat något speciellt intresse för henne men hon har helt tydligen tolkat det på ett annat sätt. Eller så har hon inga social skills. Eller båda.
Men tydligen går det inte att undvika henne så jag antar att jag måste ta "samtalet" med henne fast det inte ens finns något mellan oss. Usch, hatar det här.

På fredag ska jag träffa B i allafall. Det känns mycket bättre. Hon kan ta att vi inte hörs på ett par dagar. Hon har ett intressant jobb. Vi delar en hel del gemensamma intressen. Hon är snygg.
Som sagt, det känns bra.

It's a new day

Jag har lyckats dodga(?) M och hoppas väl lite på att hon ska fatta vinken. Har ingen lust att ta "samtalet" med någon jag knappt känner. Istället har jag planerat in en date med B. Hon verkar cool.

Jag är ett as

Ok, så jag har en sämre period just nu. Det är för mycket samtidigt. De senaste två veckorna har det varit det ena efter det andra som gått snett och det tär. Beskedet att A försvinner utomlands borde inte ha varit sådan big deal egentligen. Det var bara droppen. Istället för att må dåligt känner jag mig helt likgiltig inför allt. Har flera dejter planerade men jag vet inte om jag borde göra verklighet av dem. Känns inte rättvist mot dem.

Jag bryr mig inte.

De loggar in på MSN men jag loggar ut för jag pallar inte att låtsas vara sådär trevlig och jävla charmerande. Då ringer de istället eller skickar SMS. Jag svarar inte. Det berör mig inte. De tycker säkert att jag är ett jävla svin. Det får de göra. Någon har blivit förbannad och skickat ett argt sms om hur jävla dum i huvudet jag är. Jag svarar: - Jag vet. Finns inget mer att säga egentligen. Hon har rätt.

Fattar ju att jag förstör för mig själv. Det är uppenbart. Bränner broar till höger och vänster. På jobbet märks det ingenting. Jag är väl omtyckt. Glad kille. Den där roliga. Häng med på lunch! Jag hänger med. Skämtar. Alla skrattar.

Blindsided

Fick reda på att A är på väg att sälja "vår" lägenhet och lämna landet. Har inte pratat med henne sedan uppbrottet men det var ändå tufft att höra. Jag antar att jag på någon undermedveten nivå fortfarande tänkt att det kanske kommer ordna sig även fast ingenting pekat mot det. Nu blev det väldigt slutgiltigt. Hon lämnar landet. Sannolikheten att hon kommer tillbaka är nog väldigt liten.

Det är över nu.

Filosofisk fråga

Är man en dålig människa om man ger en representant från Hyresgästföreningen fel kontonummer de ska dra avgiften från bara för att man inte gillar hans uppsyn?

Sjukt II

Däckad av något. Kanske svininfluensan.
Får återkomma.

Sjukt

M har redan börjat snacka om hur vi borde hantera konflikter i ett eventuellt förhållande. Innan vi ens träffats för den där jävla promenaden. Nog nu.

Sämst

Seriöst, den här veckan får nog gå till historien som en av de sämsta någonsin.

Helvete

Personen jag ska träffa nästa vecka, M, är riktigt på. Så på att jag börjar få dåliga vibbar. Det känns inte alls bra. Vi pratades vid för en stund sen och nu har jag bara en olustkänsla i hela kroppen.
Hon säger att det bara är en promenad utan obligationer men hon visar tydligt att det är mer än så. Mycket mer. Alltså, jag känner inte den här människan och hon beter sig nästan som vi dejtat forever. Måste komma ur det här. Fuck att vidga mina vyer, det måste väl kännas rätt också?

Pappersmuggsthe är något förjävla deprimerande

Storyn om S

Tankarna på A är ständigt närvarande men S fick mig nästan att glömma. Plötsligt kunde jag somna om kvällarna utan att ligga och älta vad som hänt om och om igen. Jag slutade röka, något jag återupptagit efter uppbrottet med A. S var (och är) verkligen nästan allt jag letar efter i en kvinna. Precis som A. Och båda är utom räckhåll. Den ena efter 3½ år, den andra redan efter två veckor. Och jag vet att två veckor är ingenting, verkligen. Men hon gjorde ändå ett oerhört intryck på mig under den korta tiden. Att säga att jag var kär kanske är att gå för långt. Jag var fascinerad, intresserad, engagerad av allt hon sade och gjorde. Äh, vem försöker jag lura egentligen, jag föll för henne inom loppet av ett par minuter. Pang bom. Det har aldrig hänt mig förr.

Vi kysstes på första dejten men det var allt. Och det räckte. Efter det skulle hon till London och vi pratade på telefon i timmar varje dag. Hon ringde mig, jag ringde henne, omvartannat. Det skickades säkert tusen SMS mellan oss. Jag var kär. Jag trodde hon var kär också. Det verkade så.

Hon kom hem från London, vi fortsatte som vanligt. Telefonsamtal och SMS. Allt gick som på räls. Jag var kär. Jag trodde hon var det också. Det verkade så.


Vi träffades några dagar senare. Gick på bio. Jag kände direkt att något var fel. Det fanns ett avstånd. Försökte ignorera det. Sade till mig själv att jag var paraniod. Efter bion fick jag en sval kram och vi gick åt varsitt håll. Jag förvirrad. Försökte intala mig själv att hon kanske mådde dåligt. Hon kanske var trött. Men jag visste förstås redan att det var över innan det ens hade börjat.

Skickade sms:


Jag: Det var lite stelt idag, eller vad säger du?
S: Ja aningens stelt..
Jag: Synd tycker jag, gillar dig.
S: Jo, gillar dig också men det var något som inte stämde. Sköt om dig. Kram.

Och så var hon borta. Jag fattar fortfarande ingenting.

Morgonuppdatering

Nästa vecka ska jag på någon typ av semi-dejt. En promenad med jycken är det sagt.
Jag känner inte för det men jag har svårt att säga nej. Vill inte vara taskig men det är kanske taskigare att gå fast man inte alls vill egentligen. Anledningen är förstås att jag fortfarande tänker på S. Ska berätta om henne senare.

Samtidigt vill jag försöka kliva ur min comfort-zone och träffa folk jag normalt inte skulle umgås med.  Det kanske är precis det som behövs, att röra sig utanför trygghetsbubblan och uppleva något nytt. Få lite nya perspektiv.
Sen är det ju inte en uttalad dejt på det sättet. Ingen press, bara en promenad säger hon. Jag hoppas hon menar det för det kommer aldrig bli något mer tror jag.

Att försöka komma tillbaka

Sedan det stora uppbrottet har jag varit på några få dejter. Eller vad man nu ska kalla det. Den första var bara några veckor efter singelskapet. Mycket för tidigt skulle man lätt kunna säga. Jag var fortfarande i någon typ av chock där jag helt enkelt intalade mig att jag var ok och för ett tag lyckades jag.

Vi träffades för en enkel promenad med min hund efter Norrmälar strand och jag var onaturligt lugn. Jag brukar normalt vara ganska nervös vid sådana situationer även om det kanske sällan syns utåt. Promenaden och samtalet gick bra och snart hamnade vi på en uteservering för att äta en bit mat. Vi pratade och det var väldigt trevligt men någonstans i bakhuvudet malde ångesten oavbrutet. När det var dags att åka hemåt kramades vi sällskapligt på ett icke-romantiskt sätt och sedan skildes vi åt. Jag var säker på att min ångest lyst igenom och var helt inställd på att inte träffa henne igen. Visste inte ens om jag ville träffa henne igen.

Några dagar senare hörde hon av sig och undrade om vi skulle ses igen. Jag borde sagt nej men jag gjorde inte det. Istället sa jag att vi borde synas snart och vi bestämde att vi skulle träffas för en bit mat, denna gång utan hund. Vid det här laget hade ångesten tilltagit i kraft och jag kämpade hårt för att dölja det och misslyckades förmodligen fatalt. När vi skildes åt, även om kvällen faktiskt var trevlig, sade vi bara ett kort "Hejdå" och sen gick vi åt olika håll. Min hjärna reagerade dock med att explodera i ett moln av självömkan och jag bestämde mig där och då att fler dejter var uteslutet. Det var inte rättvist mot henne och inte mot mig själv heller. Jag beslutade mig för att bearbeta istället för att försöka glömma och efter någon månad började jag faktiskt så smått känna att jag kunde hantera världen igen om än långsamt.

För att inleda.

Jag är några år över trettio och har varit singel sedan i början av sommaren. Vi hade då varit sambo i nästan två år och förlovade nästan på dagen i ett år. Sammanlagt höll vårat förhållande i tre och ett halvt år. Jag var den som gick förlorande ur förhållandet eftersom jag trodde att det gick att reparera. Det trodde inte hon. Det får man respektera och acceptera så jag flyttade ut och därmed var det över. Det är egentligen allt jag tänker säga om den saken. Det är ett överspelat kapitel och att fortsätta fokusera på det kan aldrig leda till något gott.

Så jag har alltså varit singel i nästan fyra månader och har väl så smått börjat komma på fötter igen. Så då ska man väl ut och utforska avgrunden som är Stockholms singelliv. Hur träffar man folk i Stockholm egentligen? Uteliv i all ära men jag vill verkligen inte träffa någon på det sättet. Jag försöker inte ens om jag ska vara ärlig. Så vad för andra sätt? - Skaffa en hobby, sa någon till mig och jag håller med. En hobby man är genuint intresserad av bör ju kunna vara en bra möjlighet. Man utgår från ett gemensamt intresse och tar det därifrån. Vettigt. Det ska jag göra så fort jag listar ut vad en sådan hobby skulle kunna vara. Och när jag säger hobby menar jag kanske inte att bygga modellplan eller samla frimärken (no offence till er som pysslar med det, det är bara inte min grej) utan mer något man sysslar med några dagar i veckan eller så för utvecklas eller bara ha lite roligt. Jag vet bara inte vad det skulle kunna vara. Men det är härmed uppsatt på listan med saker att göra.

Under tiden jag funderar på det har jag blivit medlem på Spraydate. För att komma igång liksom. Bli varm i kläderna. Och vad ska jag säga om det.."Kära nån" är väl något som ploppar upp. Det där stället skrämmer mig lika mycket som det fascinerar mig. Det som slår en direkt när man börjar klicka runt bland alla profiler är att det tydligen finns en miljon varianter av Blondinbella och hennes likar. Platinablonderade träningsnarkomaner som alltid är glada och oftast har ett ordspråk på latin någonstans i sin profil. Deras bilder ser ut att antingen vara tagna av en proffsfotograf eller så är de vimmelbilder från White room. Många av dem är onekligen vackra men det ser så fejkat ut alltihop. Overkligt. De är så vansinnigt lika att jag ibland inte vet om jag besökt profilen förr. De vill alla vara unika men ingen är det. Det funkar inte för mig.

Stavning är en annan grej som slår mig. Det är verkligen en bristvara. Många skriver meddelanden och beskrivningar som de förmodligen skriver sms. Mycket konstiga förkortningar av ord och särskrivningar från helvetet. Jag kanske är kräsen men det är fullständigt avskräckande att prata med någon, speciellt när mediet är det skrivna ordet, som skriver osammanhängande och med dålig stavning. Jag är ingen perfekt grammatiker själv, det kommer ni se ofta här, men jag gör en ansträngning åtminstone.

Så då, det var en start. Jag kör på med dejtandet och återkommer.