Storyn om S

Tankarna på A är ständigt närvarande men S fick mig nästan att glömma. Plötsligt kunde jag somna om kvällarna utan att ligga och älta vad som hänt om och om igen. Jag slutade röka, något jag återupptagit efter uppbrottet med A. S var (och är) verkligen nästan allt jag letar efter i en kvinna. Precis som A. Och båda är utom räckhåll. Den ena efter 3½ år, den andra redan efter två veckor. Och jag vet att två veckor är ingenting, verkligen. Men hon gjorde ändå ett oerhört intryck på mig under den korta tiden. Att säga att jag var kär kanske är att gå för långt. Jag var fascinerad, intresserad, engagerad av allt hon sade och gjorde. Äh, vem försöker jag lura egentligen, jag föll för henne inom loppet av ett par minuter. Pang bom. Det har aldrig hänt mig förr.

Vi kysstes på första dejten men det var allt. Och det räckte. Efter det skulle hon till London och vi pratade på telefon i timmar varje dag. Hon ringde mig, jag ringde henne, omvartannat. Det skickades säkert tusen SMS mellan oss. Jag var kär. Jag trodde hon var kär också. Det verkade så.

Hon kom hem från London, vi fortsatte som vanligt. Telefonsamtal och SMS. Allt gick som på räls. Jag var kär. Jag trodde hon var det också. Det verkade så.


Vi träffades några dagar senare. Gick på bio. Jag kände direkt att något var fel. Det fanns ett avstånd. Försökte ignorera det. Sade till mig själv att jag var paraniod. Efter bion fick jag en sval kram och vi gick åt varsitt håll. Jag förvirrad. Försökte intala mig själv att hon kanske mådde dåligt. Hon kanske var trött. Men jag visste förstås redan att det var över innan det ens hade börjat.

Skickade sms:


Jag: Det var lite stelt idag, eller vad säger du?
S: Ja aningens stelt..
Jag: Synd tycker jag, gillar dig.
S: Jo, gillar dig också men det var något som inte stämde. Sköt om dig. Kram.

Och så var hon borta. Jag fattar fortfarande ingenting.