Att försöka komma tillbaka

Sedan det stora uppbrottet har jag varit på några få dejter. Eller vad man nu ska kalla det. Den första var bara några veckor efter singelskapet. Mycket för tidigt skulle man lätt kunna säga. Jag var fortfarande i någon typ av chock där jag helt enkelt intalade mig att jag var ok och för ett tag lyckades jag.

Vi träffades för en enkel promenad med min hund efter Norrmälar strand och jag var onaturligt lugn. Jag brukar normalt vara ganska nervös vid sådana situationer även om det kanske sällan syns utåt. Promenaden och samtalet gick bra och snart hamnade vi på en uteservering för att äta en bit mat. Vi pratade och det var väldigt trevligt men någonstans i bakhuvudet malde ångesten oavbrutet. När det var dags att åka hemåt kramades vi sällskapligt på ett icke-romantiskt sätt och sedan skildes vi åt. Jag var säker på att min ångest lyst igenom och var helt inställd på att inte träffa henne igen. Visste inte ens om jag ville träffa henne igen.

Några dagar senare hörde hon av sig och undrade om vi skulle ses igen. Jag borde sagt nej men jag gjorde inte det. Istället sa jag att vi borde synas snart och vi bestämde att vi skulle träffas för en bit mat, denna gång utan hund. Vid det här laget hade ångesten tilltagit i kraft och jag kämpade hårt för att dölja det och misslyckades förmodligen fatalt. När vi skildes åt, även om kvällen faktiskt var trevlig, sade vi bara ett kort "Hejdå" och sen gick vi åt olika håll. Min hjärna reagerade dock med att explodera i ett moln av självömkan och jag bestämde mig där och då att fler dejter var uteslutet. Det var inte rättvist mot henne och inte mot mig själv heller. Jag beslutade mig för att bearbeta istället för att försöka glömma och efter någon månad började jag faktiskt så smått känna att jag kunde hantera världen igen om än långsamt.