För ett halvår sedan

plötsligt får jag ett sms från A. vi har inte haft någon kontakt på över sex månader. jag är klar med henne.

trodde jag.

hon vill träffas. jag fattar ingenting. varför? vi är väl över?
jag vill inte. men jag går med på det ändå. mår lite illa.
förstår inte vad hon vill. du älskar inte mig. kunde inte lämna mig fort nog.
vi träffas utanför vår lägenhet. det bor någon annan där.

vi kramas inte. promenerar. pratar. det är stelt och jobbigt.
väntar på att hon ska säga vad hon vill. hon pratar om sitt nya jobb.
jag hör inget. vill inte höra. svarar robotaktigt.
vad vill du!?
efter en timme orkar jag inte mer och säger det är kallt. jag måste hem.
hon förstår. säger hejdå. plockar fram telefonen och sms:ar någon.
jag sätter mig i bilen och åker.
jag hatar dig
jag hatar dig


jag älskar dig

Årskort med chip

Där är det. Nu kan jag gå och komma som jag vill. Portarna till helvetet står vidöppna. I ett år åtminstone.
Killen i kassan hejade käckt på mig. Jag hejade misstänksamt tillbaka. Förklarade vad jag ville. Överdrivet entusiastiskt plockade han fram formuläret för medlemskap och undrade putslustigt om jag var där för att infria ett nyårslöfte. Höhö. Jag svarade nekande. Han gav sig inte. Frågade om jag tränat mycket förr. Jag stirrade på honom. - Det beror väl på hur mycket förr du menar. Jag spelade fotboll när jag var 15. Det är väl i runda slängar tjugo år sen. Men säkerligen är det inte vad du hade i åtanke.
Hans solariebrända smil gnistrade på och han började föreslå personlig tränare, kostråd och andra dumheter. Jag tackade nej. Sa att jag endast kommer använda löpband och simbassäng. Vikterna lämnar jag till ådriga anabola-as.
Han tyckte att lite muskler förmodligen inte skulle skada. Jag mumlade surt något om att solarier orsakar cancer. Muskler be damned.

Jag vill bara klargöra att jag inte påbörjar det här på grund av något intresse för muskelbyggande eller ens träning i sig själv. Jag kommer utan tvivel missa en massa träningstillfällen utan någon orsak alls. Kanske för att dricka öl istället. Eller se på tv. Eller diska. Eller fundera på att diska. Jag påbörjar det här "äventyret" på grund av någon typ av självbevarelsedrift som kickat in. Det kommer inte blir roligt. Jag kommer inte "må så himla bra" efter ett pass. Det är en myt.
Jag måste göra det här. Jag kommer göra det. Men jag hatar det redan.

Nytt år = skaffa årskort på [insert träning här] och sen inte utnyttja det

Jag ska börja träna igen.
Vintern gör mig alltid oerhört omotiverad men nu får det fan vara nog. Det har spårat ur.
Första steget är att hitta något roligt att göra. Gym hatar jag. Alltså verkligen hatar. Kommer inte hända. Om jag inte gillar träningen kommer jag inte gå dit. Så inte gym.

Jag har inget bollsinne så bollsport går också bort. Visst, jag tycker det är roligt men det är svårt att hitta en bollsport som accepterar talanglöshet. Och när jag säger svårt menar jag omöjligt.

Simning har slagit mig och jag har det som ett alternativ. Det verkar vara ett soft sätt att komma i form. Glida runt lite i vattnet. Det känns vettigt. Jag är väl ingen delfin direkt men jag kan ta mig fram utan att drunkna omedelbart. Mitt lokala badhus har gym/bad-kort för ett hyfsat pris. Inte för att jag lär använda gymdelen men ändå.

Nu är jag inte någon träningsmaniker så det krävs något speciellt för att jag ska hålla motivationen uppe. Det måste finnas något syfte med träningen. Ja, förutom det uppenbara hälsosyftet förstås. Det räcker tyvärr inte. Jag har nog inte den överlevnadsinstinkten.
Så jag måste ha ett mål. Jag skiter i muskler så det funkar inte. Jag är ingen anabolastinn gymgalning. Jag får fundera på det.

Greenpeace

- Hej, vet du att tyska kolkraftverk producerar el till Sverige och att de släpper ut mer föroreningar än hela Sveriges bilpool sammanlagt?

Jag stirrar på honom. Fjällrävenjacka. Palestinasjal. Dåliga tänder.
- Ja, svarar jag. Det vet jag.
Jag står och väntar på någon utanför Högbergs på söder. Försöker vända mig bort för att visa att jag inte är intresserad av vidare diskussion. Han ger sig inte.

- Vi på Greenpeace..

Jag avbryter. Säger att jag inte är intresserad av att bli medlem. Han ger sig inte. Tjatar.
Jag lyssnar inte. Tittar åt ett annat håll. Hatar honom lite. Upprepar att jag inte är intresserad. Tack. Gå. Trakassera någon annan. Han kräver en anledning. Kräver. Jag suckar och vänder mig bort igen. Han följer efter. Söker ögonkontakt.

- Varför vill du inte bli medlem?! Hatar du miljön?

Ja. Jag hatar miljön. Det är därför. Jag tar varje chans jag får att försämra. Lämnar alltid kylskåpsdörren öppen. Tar bilen överallt. Kastar batterier i soptunnan. Så. Nu kan du gå. Jag hatar miljön och jag hatar Greenpeace. Klart.

Han går. Hittar en pensionär att trakassera. Hon ser rädd ut.

Vinter än

Vem beställde det här vädret? Vad hände med global uppvärmning? Bra vinter i all ära men är det inte nog nu? Jag är redo för ljus och värme. Kanske en palm.

Back

Ok så min timeout får väl anses vara över. Jul och nyår avklarat. 2010 kan nog bara bli bättre.

Nej tack

Nej det blev "Nej tack" till alla tre. På det allra trevligaste sättet jag kunde frammana. Det är rätt svårt att tacka nej tycker jag. Det är ju en rätt sårbar situation att fråga ifall någon vill "hitta på något", trots allt. Aldrig roligt att få ett nej heller. Men det är väl värre när någon försöker slingra sig ur det istället för att bara säga "Tack, men nej tack". Eller?