Där är det. Nu kan jag gå och komma som jag vill. Portarna till helvetet står vidöppna. I ett år åtminstone.
Killen i kassan hejade käckt på mig. Jag hejade misstänksamt tillbaka. Förklarade vad jag ville. Överdrivet entusiastiskt plockade han fram formuläret för medlemskap och undrade putslustigt om jag var där för att infria ett nyårslöfte. Höhö. Jag svarade nekande. Han gav sig inte. Frågade om jag tränat mycket förr. Jag stirrade på honom. - Det beror väl på hur mycket förr du menar. Jag spelade fotboll när jag var 15. Det är väl i runda slängar tjugo år sen. Men säkerligen är det inte vad du hade i åtanke.
Hans solariebrända smil gnistrade på och han började föreslå personlig tränare, kostråd och andra dumheter. Jag tackade nej. Sa att jag endast kommer använda löpband och simbassäng. Vikterna lämnar jag till ådriga anabola-as.
Han tyckte att lite muskler förmodligen inte skulle skada. Jag mumlade surt något om att solarier orsakar cancer. Muskler be damned.
Jag vill bara klargöra att jag inte påbörjar det här på grund av något intresse för muskelbyggande eller ens träning i sig själv. Jag kommer utan tvivel missa en massa träningstillfällen utan någon orsak alls. Kanske för att dricka öl istället. Eller se på tv. Eller diska. Eller fundera på att diska. Jag påbörjar det här "äventyret" på grund av någon typ av självbevarelsedrift som kickat in. Det kommer inte blir roligt. Jag kommer inte "må så himla bra" efter ett pass. Det är en myt.
Jag måste göra det här. Jag kommer göra det. Men jag hatar det redan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar