Skippar det

Det som kändes bra med en massa alkohol känns mer tveksamt idag. Nä, det där var nog inget för mig ändå.
Moving on.

Tror det går bra

Ja ta mig fan.

På dejt med B

Det känns bra

I'm off

Nu drar jag iväg och träffar B. Självklart sen som vanligt.

Ledighet

I förbifarten fick jag reda på att jag är ledig imorgon. Tack för att ni talar om sånt i tid fuckers.
Vad gör man med en ledig fredag? En oväntat ledig fredag till på köpet. Ska nog sova.

Låt mig vara ifred?

M ger sig inte. Hon skickar offline-meddelanden på MSN där hon frågar om vi ska träffas snart. Alltså, what the fuck? Låt mig vara offline ifred? Det är ju bara en jävla tur att hon inte har mitt telefonnummer, då hade jag väl inte haft en sekund för mig själv.

Vet inte vad ni(du? Jag menar min läsare.) tycker men när någon liksom inte kan slappna av utan måste konstant försöka kontakta en på olika sätt (Mail, MSN, offline-meddelanden) så blir det ju rakt motsatt effekt. Jag drar i allafall. Får nästan lite stalkervibbar. Sen hör det ju till saken att jag aldrig var intresserad av henne. Men hon snackar om hur vi skulle passa OM vi var tillsammans och bla bla bla. Tycker inte jag visat något speciellt intresse för henne men hon har helt tydligen tolkat det på ett annat sätt. Eller så har hon inga social skills. Eller båda.
Men tydligen går det inte att undvika henne så jag antar att jag måste ta "samtalet" med henne fast det inte ens finns något mellan oss. Usch, hatar det här.

På fredag ska jag träffa B i allafall. Det känns mycket bättre. Hon kan ta att vi inte hörs på ett par dagar. Hon har ett intressant jobb. Vi delar en hel del gemensamma intressen. Hon är snygg.
Som sagt, det känns bra.

It's a new day

Jag har lyckats dodga(?) M och hoppas väl lite på att hon ska fatta vinken. Har ingen lust att ta "samtalet" med någon jag knappt känner. Istället har jag planerat in en date med B. Hon verkar cool.

Jag är ett as

Ok, så jag har en sämre period just nu. Det är för mycket samtidigt. De senaste två veckorna har det varit det ena efter det andra som gått snett och det tär. Beskedet att A försvinner utomlands borde inte ha varit sådan big deal egentligen. Det var bara droppen. Istället för att må dåligt känner jag mig helt likgiltig inför allt. Har flera dejter planerade men jag vet inte om jag borde göra verklighet av dem. Känns inte rättvist mot dem.

Jag bryr mig inte.

De loggar in på MSN men jag loggar ut för jag pallar inte att låtsas vara sådär trevlig och jävla charmerande. Då ringer de istället eller skickar SMS. Jag svarar inte. Det berör mig inte. De tycker säkert att jag är ett jävla svin. Det får de göra. Någon har blivit förbannad och skickat ett argt sms om hur jävla dum i huvudet jag är. Jag svarar: - Jag vet. Finns inget mer att säga egentligen. Hon har rätt.

Fattar ju att jag förstör för mig själv. Det är uppenbart. Bränner broar till höger och vänster. På jobbet märks det ingenting. Jag är väl omtyckt. Glad kille. Den där roliga. Häng med på lunch! Jag hänger med. Skämtar. Alla skrattar.

Blindsided

Fick reda på att A är på väg att sälja "vår" lägenhet och lämna landet. Har inte pratat med henne sedan uppbrottet men det var ändå tufft att höra. Jag antar att jag på någon undermedveten nivå fortfarande tänkt att det kanske kommer ordna sig även fast ingenting pekat mot det. Nu blev det väldigt slutgiltigt. Hon lämnar landet. Sannolikheten att hon kommer tillbaka är nog väldigt liten.

Det är över nu.

Filosofisk fråga

Är man en dålig människa om man ger en representant från Hyresgästföreningen fel kontonummer de ska dra avgiften från bara för att man inte gillar hans uppsyn?

Sjukt II

Däckad av något. Kanske svininfluensan.
Får återkomma.

Sjukt

M har redan börjat snacka om hur vi borde hantera konflikter i ett eventuellt förhållande. Innan vi ens träffats för den där jävla promenaden. Nog nu.

Sämst

Seriöst, den här veckan får nog gå till historien som en av de sämsta någonsin.

Helvete

Personen jag ska träffa nästa vecka, M, är riktigt på. Så på att jag börjar få dåliga vibbar. Det känns inte alls bra. Vi pratades vid för en stund sen och nu har jag bara en olustkänsla i hela kroppen.
Hon säger att det bara är en promenad utan obligationer men hon visar tydligt att det är mer än så. Mycket mer. Alltså, jag känner inte den här människan och hon beter sig nästan som vi dejtat forever. Måste komma ur det här. Fuck att vidga mina vyer, det måste väl kännas rätt också?

Pappersmuggsthe är något förjävla deprimerande

Storyn om S

Tankarna på A är ständigt närvarande men S fick mig nästan att glömma. Plötsligt kunde jag somna om kvällarna utan att ligga och älta vad som hänt om och om igen. Jag slutade röka, något jag återupptagit efter uppbrottet med A. S var (och är) verkligen nästan allt jag letar efter i en kvinna. Precis som A. Och båda är utom räckhåll. Den ena efter 3½ år, den andra redan efter två veckor. Och jag vet att två veckor är ingenting, verkligen. Men hon gjorde ändå ett oerhört intryck på mig under den korta tiden. Att säga att jag var kär kanske är att gå för långt. Jag var fascinerad, intresserad, engagerad av allt hon sade och gjorde. Äh, vem försöker jag lura egentligen, jag föll för henne inom loppet av ett par minuter. Pang bom. Det har aldrig hänt mig förr.

Vi kysstes på första dejten men det var allt. Och det räckte. Efter det skulle hon till London och vi pratade på telefon i timmar varje dag. Hon ringde mig, jag ringde henne, omvartannat. Det skickades säkert tusen SMS mellan oss. Jag var kär. Jag trodde hon var kär också. Det verkade så.

Hon kom hem från London, vi fortsatte som vanligt. Telefonsamtal och SMS. Allt gick som på räls. Jag var kär. Jag trodde hon var det också. Det verkade så.


Vi träffades några dagar senare. Gick på bio. Jag kände direkt att något var fel. Det fanns ett avstånd. Försökte ignorera det. Sade till mig själv att jag var paraniod. Efter bion fick jag en sval kram och vi gick åt varsitt håll. Jag förvirrad. Försökte intala mig själv att hon kanske mådde dåligt. Hon kanske var trött. Men jag visste förstås redan att det var över innan det ens hade börjat.

Skickade sms:


Jag: Det var lite stelt idag, eller vad säger du?
S: Ja aningens stelt..
Jag: Synd tycker jag, gillar dig.
S: Jo, gillar dig också men det var något som inte stämde. Sköt om dig. Kram.

Och så var hon borta. Jag fattar fortfarande ingenting.

Morgonuppdatering

Nästa vecka ska jag på någon typ av semi-dejt. En promenad med jycken är det sagt.
Jag känner inte för det men jag har svårt att säga nej. Vill inte vara taskig men det är kanske taskigare att gå fast man inte alls vill egentligen. Anledningen är förstås att jag fortfarande tänker på S. Ska berätta om henne senare.

Samtidigt vill jag försöka kliva ur min comfort-zone och träffa folk jag normalt inte skulle umgås med.  Det kanske är precis det som behövs, att röra sig utanför trygghetsbubblan och uppleva något nytt. Få lite nya perspektiv.
Sen är det ju inte en uttalad dejt på det sättet. Ingen press, bara en promenad säger hon. Jag hoppas hon menar det för det kommer aldrig bli något mer tror jag.

Att försöka komma tillbaka

Sedan det stora uppbrottet har jag varit på några få dejter. Eller vad man nu ska kalla det. Den första var bara några veckor efter singelskapet. Mycket för tidigt skulle man lätt kunna säga. Jag var fortfarande i någon typ av chock där jag helt enkelt intalade mig att jag var ok och för ett tag lyckades jag.

Vi träffades för en enkel promenad med min hund efter Norrmälar strand och jag var onaturligt lugn. Jag brukar normalt vara ganska nervös vid sådana situationer även om det kanske sällan syns utåt. Promenaden och samtalet gick bra och snart hamnade vi på en uteservering för att äta en bit mat. Vi pratade och det var väldigt trevligt men någonstans i bakhuvudet malde ångesten oavbrutet. När det var dags att åka hemåt kramades vi sällskapligt på ett icke-romantiskt sätt och sedan skildes vi åt. Jag var säker på att min ångest lyst igenom och var helt inställd på att inte träffa henne igen. Visste inte ens om jag ville träffa henne igen.

Några dagar senare hörde hon av sig och undrade om vi skulle ses igen. Jag borde sagt nej men jag gjorde inte det. Istället sa jag att vi borde synas snart och vi bestämde att vi skulle träffas för en bit mat, denna gång utan hund. Vid det här laget hade ångesten tilltagit i kraft och jag kämpade hårt för att dölja det och misslyckades förmodligen fatalt. När vi skildes åt, även om kvällen faktiskt var trevlig, sade vi bara ett kort "Hejdå" och sen gick vi åt olika håll. Min hjärna reagerade dock med att explodera i ett moln av självömkan och jag bestämde mig där och då att fler dejter var uteslutet. Det var inte rättvist mot henne och inte mot mig själv heller. Jag beslutade mig för att bearbeta istället för att försöka glömma och efter någon månad började jag faktiskt så smått känna att jag kunde hantera världen igen om än långsamt.

För att inleda.

Jag är några år över trettio och har varit singel sedan i början av sommaren. Vi hade då varit sambo i nästan två år och förlovade nästan på dagen i ett år. Sammanlagt höll vårat förhållande i tre och ett halvt år. Jag var den som gick förlorande ur förhållandet eftersom jag trodde att det gick att reparera. Det trodde inte hon. Det får man respektera och acceptera så jag flyttade ut och därmed var det över. Det är egentligen allt jag tänker säga om den saken. Det är ett överspelat kapitel och att fortsätta fokusera på det kan aldrig leda till något gott.

Så jag har alltså varit singel i nästan fyra månader och har väl så smått börjat komma på fötter igen. Så då ska man väl ut och utforska avgrunden som är Stockholms singelliv. Hur träffar man folk i Stockholm egentligen? Uteliv i all ära men jag vill verkligen inte träffa någon på det sättet. Jag försöker inte ens om jag ska vara ärlig. Så vad för andra sätt? - Skaffa en hobby, sa någon till mig och jag håller med. En hobby man är genuint intresserad av bör ju kunna vara en bra möjlighet. Man utgår från ett gemensamt intresse och tar det därifrån. Vettigt. Det ska jag göra så fort jag listar ut vad en sådan hobby skulle kunna vara. Och när jag säger hobby menar jag kanske inte att bygga modellplan eller samla frimärken (no offence till er som pysslar med det, det är bara inte min grej) utan mer något man sysslar med några dagar i veckan eller så för utvecklas eller bara ha lite roligt. Jag vet bara inte vad det skulle kunna vara. Men det är härmed uppsatt på listan med saker att göra.

Under tiden jag funderar på det har jag blivit medlem på Spraydate. För att komma igång liksom. Bli varm i kläderna. Och vad ska jag säga om det.."Kära nån" är väl något som ploppar upp. Det där stället skrämmer mig lika mycket som det fascinerar mig. Det som slår en direkt när man börjar klicka runt bland alla profiler är att det tydligen finns en miljon varianter av Blondinbella och hennes likar. Platinablonderade träningsnarkomaner som alltid är glada och oftast har ett ordspråk på latin någonstans i sin profil. Deras bilder ser ut att antingen vara tagna av en proffsfotograf eller så är de vimmelbilder från White room. Många av dem är onekligen vackra men det ser så fejkat ut alltihop. Overkligt. De är så vansinnigt lika att jag ibland inte vet om jag besökt profilen förr. De vill alla vara unika men ingen är det. Det funkar inte för mig.

Stavning är en annan grej som slår mig. Det är verkligen en bristvara. Många skriver meddelanden och beskrivningar som de förmodligen skriver sms. Mycket konstiga förkortningar av ord och särskrivningar från helvetet. Jag kanske är kräsen men det är fullständigt avskräckande att prata med någon, speciellt när mediet är det skrivna ordet, som skriver osammanhängande och med dålig stavning. Jag är ingen perfekt grammatiker själv, det kommer ni se ofta här, men jag gör en ansträngning åtminstone.

Så då, det var en start. Jag kör på med dejtandet och återkommer.