För ett halvår sedan

plötsligt får jag ett sms från A. vi har inte haft någon kontakt på över sex månader. jag är klar med henne.

trodde jag.

hon vill träffas. jag fattar ingenting. varför? vi är väl över?
jag vill inte. men jag går med på det ändå. mår lite illa.
förstår inte vad hon vill. du älskar inte mig. kunde inte lämna mig fort nog.
vi träffas utanför vår lägenhet. det bor någon annan där.

vi kramas inte. promenerar. pratar. det är stelt och jobbigt.
väntar på att hon ska säga vad hon vill. hon pratar om sitt nya jobb.
jag hör inget. vill inte höra. svarar robotaktigt.
vad vill du!?
efter en timme orkar jag inte mer och säger det är kallt. jag måste hem.
hon förstår. säger hejdå. plockar fram telefonen och sms:ar någon.
jag sätter mig i bilen och åker.
jag hatar dig
jag hatar dig


jag älskar dig

Årskort med chip

Där är det. Nu kan jag gå och komma som jag vill. Portarna till helvetet står vidöppna. I ett år åtminstone.
Killen i kassan hejade käckt på mig. Jag hejade misstänksamt tillbaka. Förklarade vad jag ville. Överdrivet entusiastiskt plockade han fram formuläret för medlemskap och undrade putslustigt om jag var där för att infria ett nyårslöfte. Höhö. Jag svarade nekande. Han gav sig inte. Frågade om jag tränat mycket förr. Jag stirrade på honom. - Det beror väl på hur mycket förr du menar. Jag spelade fotboll när jag var 15. Det är väl i runda slängar tjugo år sen. Men säkerligen är det inte vad du hade i åtanke.
Hans solariebrända smil gnistrade på och han började föreslå personlig tränare, kostråd och andra dumheter. Jag tackade nej. Sa att jag endast kommer använda löpband och simbassäng. Vikterna lämnar jag till ådriga anabola-as.
Han tyckte att lite muskler förmodligen inte skulle skada. Jag mumlade surt något om att solarier orsakar cancer. Muskler be damned.

Jag vill bara klargöra att jag inte påbörjar det här på grund av något intresse för muskelbyggande eller ens träning i sig själv. Jag kommer utan tvivel missa en massa träningstillfällen utan någon orsak alls. Kanske för att dricka öl istället. Eller se på tv. Eller diska. Eller fundera på att diska. Jag påbörjar det här "äventyret" på grund av någon typ av självbevarelsedrift som kickat in. Det kommer inte blir roligt. Jag kommer inte "må så himla bra" efter ett pass. Det är en myt.
Jag måste göra det här. Jag kommer göra det. Men jag hatar det redan.

Nytt år = skaffa årskort på [insert träning här] och sen inte utnyttja det

Jag ska börja träna igen.
Vintern gör mig alltid oerhört omotiverad men nu får det fan vara nog. Det har spårat ur.
Första steget är att hitta något roligt att göra. Gym hatar jag. Alltså verkligen hatar. Kommer inte hända. Om jag inte gillar träningen kommer jag inte gå dit. Så inte gym.

Jag har inget bollsinne så bollsport går också bort. Visst, jag tycker det är roligt men det är svårt att hitta en bollsport som accepterar talanglöshet. Och när jag säger svårt menar jag omöjligt.

Simning har slagit mig och jag har det som ett alternativ. Det verkar vara ett soft sätt att komma i form. Glida runt lite i vattnet. Det känns vettigt. Jag är väl ingen delfin direkt men jag kan ta mig fram utan att drunkna omedelbart. Mitt lokala badhus har gym/bad-kort för ett hyfsat pris. Inte för att jag lär använda gymdelen men ändå.

Nu är jag inte någon träningsmaniker så det krävs något speciellt för att jag ska hålla motivationen uppe. Det måste finnas något syfte med träningen. Ja, förutom det uppenbara hälsosyftet förstås. Det räcker tyvärr inte. Jag har nog inte den överlevnadsinstinkten.
Så jag måste ha ett mål. Jag skiter i muskler så det funkar inte. Jag är ingen anabolastinn gymgalning. Jag får fundera på det.

Greenpeace

- Hej, vet du att tyska kolkraftverk producerar el till Sverige och att de släpper ut mer föroreningar än hela Sveriges bilpool sammanlagt?

Jag stirrar på honom. Fjällrävenjacka. Palestinasjal. Dåliga tänder.
- Ja, svarar jag. Det vet jag.
Jag står och väntar på någon utanför Högbergs på söder. Försöker vända mig bort för att visa att jag inte är intresserad av vidare diskussion. Han ger sig inte.

- Vi på Greenpeace..

Jag avbryter. Säger att jag inte är intresserad av att bli medlem. Han ger sig inte. Tjatar.
Jag lyssnar inte. Tittar åt ett annat håll. Hatar honom lite. Upprepar att jag inte är intresserad. Tack. Gå. Trakassera någon annan. Han kräver en anledning. Kräver. Jag suckar och vänder mig bort igen. Han följer efter. Söker ögonkontakt.

- Varför vill du inte bli medlem?! Hatar du miljön?

Ja. Jag hatar miljön. Det är därför. Jag tar varje chans jag får att försämra. Lämnar alltid kylskåpsdörren öppen. Tar bilen överallt. Kastar batterier i soptunnan. Så. Nu kan du gå. Jag hatar miljön och jag hatar Greenpeace. Klart.

Han går. Hittar en pensionär att trakassera. Hon ser rädd ut.

Vinter än

Vem beställde det här vädret? Vad hände med global uppvärmning? Bra vinter i all ära men är det inte nog nu? Jag är redo för ljus och värme. Kanske en palm.

Back

Ok så min timeout får väl anses vara över. Jul och nyår avklarat. 2010 kan nog bara bli bättre.

Nej tack

Nej det blev "Nej tack" till alla tre. På det allra trevligaste sättet jag kunde frammana. Det är rätt svårt att tacka nej tycker jag. Det är ju en rätt sårbar situation att fråga ifall någon vill "hitta på något", trots allt. Aldrig roligt att få ett nej heller. Men det är väl värre när någon försöker slingra sig ur det istället för att bara säga "Tack, men nej tack". Eller?

Vad göra?

Sen jag bestämde mig för att inte göra några dejtansträningar har naturligtvis förfrågningar stadigt strömmat in. Inte mindre än tre olika personer på lika många dagar har undrat om vi "ska hitta på något". Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. De är väl alla trevliga personer men jag vet ändå inte. Jag är nog mest intresserad av J men hon är ju borta tills efter jul någon gång. Så vad göra?
Ska jag säga ja till alla tre men göra klart för dem att jag inte är intresserad? Fast om jag blir intresserad då? Och så kommer J tillbaka? Kommer definitivt kolla läget med henne då.

Äh, fy fan vad jag hatar sånt här. Jag har ju ingen aning om J och jag någonsin kommer bli något. Lika lite som jag vet att jag och någon annan kommer bli något. Big fat Nej till alla? Ja till alla? Ja till en?

Vad ska jag göra? Någon?

Det lugnar ner sig

Tog en soft helg helt utan kontakt med omvärlden om man inte räknar några snabba besök till den lokala ICA-butiken. För första gången på ett bra tag kände jag inget panikbehov av att behöva gå ut. Inget behov av att träffa folk. Ingen panik över att vara ensam. Jag värdesatte min ensamhetstid något enormt förut. Det var och är så oerhört skönt att bara kunna slappna av med en bok eller till och med bara slötitta på tv. Kanske gå på en promenad med kameran. Fota lite.

Efter det tog slut med A ville jag inte vara ensam alls. För mycket tankar och känslor som propsade på uppmärksamhet. Jag sköt undan dem med alkohol och distraherade mig själv med vänner och dejter. Det är ett värdelöst sätt att hantera det på. Bara beslutet att ta det lugnt och skita i dejtandet ett tag gjorde att jag slappnade av. Pressen släppte.

Nu ska jag fokusera på att göra om i lägenheten tänkte jag. Måla väggar. Tapetsera. Fixa lite tavlor. Köpa de där skåpen jag skjutit på i evigheter.

Har inte mått så bra under en tid. Det känns bättre nu.

Jag grämer mig lite över mitt otroliga oflyt senaste tiden. Man borde väl försöka släppa sånt men nu har det ju nått en nivå som bara är löjlig. Nåväl.

B är officiellt no more, Stalker-M har äntligen helt försvunnit (även om jag fortfarande har lite dåligt samvete) , en annan M lurar i skuggorna och J drar söderut i ett par månader. (J är då den sjukt intressanta, roliga, snygga) .
Kanske borde njuta av singellivet istället, så länge det varar.

Story of my life

Jag har ju gått på några dejter och har några planerade. Det har varit ganska varierande upplevelser. En del bra, en del ok och vissa bara rakt ut sagt fruktansvärda. Ingen har varit exceptionell. Ja, med undantag för S då kanske men vi släpper det.

Nu har jag då träffat en person som verkligen är utanför det vanliga. Sjukt intressant, grymt rolig, musikalisk, kan stava (bara en sån sak) och ser till på köpet bra ut. Jag märker att jag lyssnar på varenda ord hon har att säga istället för att sitta och artighetsbabbla. Är inte det ett recept för success så vet inte jag.

Ja, självklart är det för bra för att vara sant. Hon ska utomlands och jobba i två månader. Om några dagar. Folk har gift sig och skiljt sig på kortare tid.

Är det inte typiskt?

Stalkers

Undrar om jag ustrålar något speciellt som drar till sig allehanda psykfall och annat löst folk. Det verkar som att de hittar mig oavsett vad jag gör och sen är de omöjliga att bli av med. Jag menar förstås psykfall av stalkertypen. Att vara lite vriden är väl ibland rätt charmigt men när det manifesterar sig i ett oändligt antal meddelanden på msn eller helt fucked-up sms mitt i nätterna slutar det ju vara charmigt rätt fort.

För tredje gången på kort tid har någon galning hittat mig på Spraydate och satt igång en ström av meddelanden som jag inte ens hinner radera i takten de kommer in. Första meddelandet började med "Hej, tycker du verkar intressant" och så vidare som jag inte svarade på för jag tyckte inte detsamma. Sedan har de bara fortsatt att ramla in. Efter att inte ha svarat på det trettionde meddelandet kommer följande:

"Jag har extra bilder på mig som du kan få! Snälla svara!"

Jag vet inte om jag ska tycka det är otäckt eller bara tragiskt. Jag menar, jag är verkligen inte någon exceptionell person på något sätt. Skulle inte klassas som supersnygg eller übersexig utan mer som en hyfsat normal människa. Alltså vissa tycker jag ser bra ut och andra inte och vissa tycker jag har en najs personlighet och andra verkligen inte. Det är ju så det är liksom så jag fattar inte hur det kommer sig att jag råkar ut för sånt här. Det finns så många andra som är snyggare eller whatever att stalka så vad är det som händer egentligen?

Jag är väl kanske en ordnazist.

Jag har oerhört svårt för folk som avslutar alla meningar med mer än en punkt när de skriver. Det är jobbigt att läsa och ger ett deppat intryck speciellt när vi snackar om mail eller msn. Om någon jag känner börjar med att skriva "Hej..." frågar jag direkt om något hänt. Så när jag pratar med någon ny på msn eller annan skriven kommunikation och de skriver på det sättet tolkar jag det som att de är deppade hela tiden. Det är påfrestande.

Kan vi inte alla bara komma överens om att man alltid använder en punkt, ett frågetecken eller ett utropstecken när vi avslutar våra meningar? En av dem. Inte flera av samma. Det är väldigt sällan man behöver fler. Typ, nästan aldrig. Och kombinera för guds skull inte punkt med något annat.

Ja, sånt gör mig illa till mods. Kalla det en hang-up.

Reading rocks

Näe jag skippar nog någon eventuellt fortsättning med B. Känns det onaturligt nu lär det väl inte kännas bättre senare. Det ska liksom flyta på från början tycker jag.

Jag beställde ett gäng böcker förra veckan och fick nyss meddelande om att de finnas att hämta vid mitt lokala utlämningsställe. Så nu ska jag skippa Spraydate och alla dårar där för ett tag och läsa på kvällarna istället. Spraydate var nog ingenting för mig i vilket fall. Jag föredrar nog att träffa folk på det "vanliga" sättet ändå.

Taskig

M verkar ha fattat till slut. Har inte fått några nya meddelanden på ett par dagar. Jag har lite dåligt samvete. Visst, hon gav en hel del stalker-vibbar men jag har svårt för att vara taskig. Jag kunde säkert hanterat det bättre genom att snacka med henne och det hade varit den schyssta grejen att göra men jag pallade inte att ta "snacket" med någon som beter sig på det sättet innan vi ens lärt känna varann. Likt förbannat känner jag mig ganska usel. Det är ju inte så trevligt att ignorera folk och jag skulle nog bli rätt sur om någon gjorde det mot mig.

Det lär väl slå tillbaka på mig om karma nu existerar. Big time.

Några snabba tankar

Jag vet inte. Jag vacklar lite fram och tillbaka med B. Hon är schysst. Rolig. En bra människa liksom. Jag var väl inte helt oberörd efter fredagen. Dagen efter var jag lite bakis och började tvivla. Undrade om det kanske bara var alkoholen som hade talat. Idag är jag inte bakis och jag upptäcker med jämna mellanrum att jag sitter och tänker på henne. Vet inte hur man ska tolka det egentligen.

Häromdagen blev jag dessutom utbjuden på mera vin av någon vi kan kalla J. Jag tänker inte stänga några dörrar så out I go. Hon verkar också cool.

Det här med att dejta flera samtidigt har väl aldrig riktigt varit min grej om jag ska vara ärlig. Brukar hitta någon som verkar vara en person jag kan gilla och sedan se om det funkar. Att dejta flera samtidigt har aldrig slutat väl. Inte för mig i allafall. Å andra sidan tänker jag: - Tänk om den jag tackar nej till är den som verkligen har potential? Skulle ju vara förjävligt att inse det när det är försent.

Nu blir det så här.

Skippar det

Det som kändes bra med en massa alkohol känns mer tveksamt idag. Nä, det där var nog inget för mig ändå.
Moving on.

Tror det går bra

Ja ta mig fan.

På dejt med B

Det känns bra

I'm off

Nu drar jag iväg och träffar B. Självklart sen som vanligt.