Nej tack

Nej det blev "Nej tack" till alla tre. På det allra trevligaste sättet jag kunde frammana. Det är rätt svårt att tacka nej tycker jag. Det är ju en rätt sårbar situation att fråga ifall någon vill "hitta på något", trots allt. Aldrig roligt att få ett nej heller. Men det är väl värre när någon försöker slingra sig ur det istället för att bara säga "Tack, men nej tack". Eller?

Vad göra?

Sen jag bestämde mig för att inte göra några dejtansträningar har naturligtvis förfrågningar stadigt strömmat in. Inte mindre än tre olika personer på lika många dagar har undrat om vi "ska hitta på något". Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. De är väl alla trevliga personer men jag vet ändå inte. Jag är nog mest intresserad av J men hon är ju borta tills efter jul någon gång. Så vad göra?
Ska jag säga ja till alla tre men göra klart för dem att jag inte är intresserad? Fast om jag blir intresserad då? Och så kommer J tillbaka? Kommer definitivt kolla läget med henne då.

Äh, fy fan vad jag hatar sånt här. Jag har ju ingen aning om J och jag någonsin kommer bli något. Lika lite som jag vet att jag och någon annan kommer bli något. Big fat Nej till alla? Ja till alla? Ja till en?

Vad ska jag göra? Någon?

Det lugnar ner sig

Tog en soft helg helt utan kontakt med omvärlden om man inte räknar några snabba besök till den lokala ICA-butiken. För första gången på ett bra tag kände jag inget panikbehov av att behöva gå ut. Inget behov av att träffa folk. Ingen panik över att vara ensam. Jag värdesatte min ensamhetstid något enormt förut. Det var och är så oerhört skönt att bara kunna slappna av med en bok eller till och med bara slötitta på tv. Kanske gå på en promenad med kameran. Fota lite.

Efter det tog slut med A ville jag inte vara ensam alls. För mycket tankar och känslor som propsade på uppmärksamhet. Jag sköt undan dem med alkohol och distraherade mig själv med vänner och dejter. Det är ett värdelöst sätt att hantera det på. Bara beslutet att ta det lugnt och skita i dejtandet ett tag gjorde att jag slappnade av. Pressen släppte.

Nu ska jag fokusera på att göra om i lägenheten tänkte jag. Måla väggar. Tapetsera. Fixa lite tavlor. Köpa de där skåpen jag skjutit på i evigheter.

Har inte mått så bra under en tid. Det känns bättre nu.

Jag grämer mig lite över mitt otroliga oflyt senaste tiden. Man borde väl försöka släppa sånt men nu har det ju nått en nivå som bara är löjlig. Nåväl.

B är officiellt no more, Stalker-M har äntligen helt försvunnit (även om jag fortfarande har lite dåligt samvete) , en annan M lurar i skuggorna och J drar söderut i ett par månader. (J är då den sjukt intressanta, roliga, snygga) .
Kanske borde njuta av singellivet istället, så länge det varar.

Story of my life

Jag har ju gått på några dejter och har några planerade. Det har varit ganska varierande upplevelser. En del bra, en del ok och vissa bara rakt ut sagt fruktansvärda. Ingen har varit exceptionell. Ja, med undantag för S då kanske men vi släpper det.

Nu har jag då träffat en person som verkligen är utanför det vanliga. Sjukt intressant, grymt rolig, musikalisk, kan stava (bara en sån sak) och ser till på köpet bra ut. Jag märker att jag lyssnar på varenda ord hon har att säga istället för att sitta och artighetsbabbla. Är inte det ett recept för success så vet inte jag.

Ja, självklart är det för bra för att vara sant. Hon ska utomlands och jobba i två månader. Om några dagar. Folk har gift sig och skiljt sig på kortare tid.

Är det inte typiskt?

Stalkers

Undrar om jag ustrålar något speciellt som drar till sig allehanda psykfall och annat löst folk. Det verkar som att de hittar mig oavsett vad jag gör och sen är de omöjliga att bli av med. Jag menar förstås psykfall av stalkertypen. Att vara lite vriden är väl ibland rätt charmigt men när det manifesterar sig i ett oändligt antal meddelanden på msn eller helt fucked-up sms mitt i nätterna slutar det ju vara charmigt rätt fort.

För tredje gången på kort tid har någon galning hittat mig på Spraydate och satt igång en ström av meddelanden som jag inte ens hinner radera i takten de kommer in. Första meddelandet började med "Hej, tycker du verkar intressant" och så vidare som jag inte svarade på för jag tyckte inte detsamma. Sedan har de bara fortsatt att ramla in. Efter att inte ha svarat på det trettionde meddelandet kommer följande:

"Jag har extra bilder på mig som du kan få! Snälla svara!"

Jag vet inte om jag ska tycka det är otäckt eller bara tragiskt. Jag menar, jag är verkligen inte någon exceptionell person på något sätt. Skulle inte klassas som supersnygg eller übersexig utan mer som en hyfsat normal människa. Alltså vissa tycker jag ser bra ut och andra inte och vissa tycker jag har en najs personlighet och andra verkligen inte. Det är ju så det är liksom så jag fattar inte hur det kommer sig att jag råkar ut för sånt här. Det finns så många andra som är snyggare eller whatever att stalka så vad är det som händer egentligen?

Jag är väl kanske en ordnazist.

Jag har oerhört svårt för folk som avslutar alla meningar med mer än en punkt när de skriver. Det är jobbigt att läsa och ger ett deppat intryck speciellt när vi snackar om mail eller msn. Om någon jag känner börjar med att skriva "Hej..." frågar jag direkt om något hänt. Så när jag pratar med någon ny på msn eller annan skriven kommunikation och de skriver på det sättet tolkar jag det som att de är deppade hela tiden. Det är påfrestande.

Kan vi inte alla bara komma överens om att man alltid använder en punkt, ett frågetecken eller ett utropstecken när vi avslutar våra meningar? En av dem. Inte flera av samma. Det är väldigt sällan man behöver fler. Typ, nästan aldrig. Och kombinera för guds skull inte punkt med något annat.

Ja, sånt gör mig illa till mods. Kalla det en hang-up.